Systemegenskaper hos inbyggda datorer

Jämfört med datorsystem för allmänna ändamål har inbäddade datorsystem följande egenskaper:
1. Inbyggda system är vanligtvis inriktade på specifika tillämpningar. Den största skillnaden mellan inbäddade processorer och generella processorer är att inbäddade processorer mestadels fungerar i system utformade för specifika användargrupper. De har vanligtvis egenskaperna låg strömförbrukning, liten storlek och hög integration. De kan integrera många uppgifter som utförs av kort i processorer för allmänt bruk i chipet, vilket bidrar till miniatyrisering av inbyggda systemdesign, kraftigt förbättrad mobilitet och allt tätare koppling till nätverket.
2. Inbyggda system är produkten av att kombinera datorteknik, halvledarteknik och elektronisk teknik med specifika tillämpningar inom olika branscher. Det är en omfattande teknisk disciplin. På grund av den relativa bristen på utrymme och olika resurser måste hårdvaran och mjukvaran i inbyggda system designas effektivt, skräddarsys efter behoven och redundans tas bort, i strävan efter att uppnå högre prestanda på samma kiselchipyta, så att valet av processorer i specifika tillämpningar kan vara mer konkurrenskraftiga.
3. Inbyggda system och specifika applikationer kombineras organiskt och deras uppgraderingar utförs också samtidigt med specifika produkter. När inbyggda systemprodukter väl kommer ut på marknaden har de därför en lång livscykel.
4. För att förbättra exekveringshastigheten och systemets tillförlitlighet är mjukvaran i inbyggda system vanligtvis fixerad i minneschippet eller själva mikrokontrollern, snarare än lagrad i en bärare såsom en disk.
5. Det inbäddade systemet i sig har inte förmågan att starta upp utveckling. Även efter att designen är klar kan användare vanligtvis inte ändra programfunktionerna däri. En uppsättning utvecklingsverktyg och miljö krävs för utveckling.